Ikväll insåg jag verkligen hur stor Leo har blivit. När han var nyfödd så låg han på tvären i spjälsängen eftersom den var alldeles för stor för honom annars. Numera tar han upp mer än hälften av den när han sussar för natten.

Det är så mycket som hänt under det här året! Först och främst så kom han ju och det var ju en helt världsomvälvande händelse för både Mange och mig. Från början gjorde han ju inget väsen av sig - han åt, sov och avverkade blöjor på löpande band. Precis som en liten bebis ska! :)
Men sen började det hända saker. När han var ganska precis 1 månad gammal fick jag det första "riktiga" svarsleendet.

Vid 2 månader så började han uppmärksamma sin omgivning mer och mer - mobilen ovanför skötbordet blev en klar favorit!

Vid 3 månader började han försöka gripa aktivt efter leksaker som man höll upp framför honom. Det var darrigt och trevande, men han försökte ju iaf :) Runt denna tid börjar han dessutom vända sig från rygg till mage.

Sedan (vid ca 4 månader) så upptäckte han sina fötter. Och OJ vad roliga dom var. Såfort han kunde så körde han in en fot (helst den högra) i munnen. Det var lite trixigt att byta blöja på honom när han hade den här fasen, men det gick ju bra tillslut.
När han var prick 20 veckor tittade hans första tand upp. Vi fick lite amningsproblem där innan han lärde sig att inte bita mamma *aj!*

Runt 5-månadersdagen började han sitta själv rätt så stadigt. Skönt för mamma att inte alltid passa så han inte skulle trilla.

Vid 7 månader började han göra sina första trevande krypförsök, men jag anser att han inte kröp "regelrätt" förrän han var nästan 8 månader.

Vid 9 månader kröp han runt som en vilde, drog sig upp vid bord och soffor och dessutom stod han utan stöd kortare stunder.

Vid 10 månader slutade han med napp, slutade amma och hade sin första sjukdom = förkylning + dubbelsidig öroninflammation.

Nästa stora steg kom när han precis blivit 11 månader - han GICK! Mammas bebis hade blivit stor :(

Vid 1 år kunde han resa sig upp från golvet utan problem och sen bara knata iväg.

Fort fort fort. Varför är det så bråttom???
Jag kollar på hans första klädesplagg ibland och blir alldeles gråtmild över att han varit så liten... :)











Tänk när han blir en obstinat tonåring som tror han vet bäst och säger "Men morsan, du fattar ju ingenting!"
Då ska jag komma ihåg att det är samma lille kille som pussade på mig med öppen mun, som skrattade hysteriskt åt att bli jagad runt runt i huset och som sa "Gurka" när han menade "Groda" :)